Kapitel 1: Is och Aska

Snön hade slutat falla över Hässelby strand för några timmar sedan, men kylan bet fortfarande i kinderna på kommissarie Lennart Berggren när han steg ur den mörkblå Volvo V70:an. Hans andedräkt formade små vita moln i februarimörkret, och han drog på sig sina skinnhandskar med en djup suck. Klockan var halv sju på morgonen, och himlen var fortfarande ett kompakt grått täcke som släckte ner allt hopp om dagsljus.

"Lennart, över här!" ropade en ung uniformerad polis från andra sidan parkeringen.

Berggren höjde handen till hälsning och började gå mot den moderna lägenhetsbyggnaden i gult tegel. Byggnaden såg ut som så många andra i västerort - byggd på 80-talet, funktionell, utan krusiduller. Men i dag kändes den annorlunda. De blinkande blåljusen från polisbilarna gav fasaden ett olycksbådande skimmer.

"Vad har vi?" frågade Berggren när han nådde fram till den unge polisen, som hette Johansson och var nyexaminerad från Polishögskolan.

"En försvunnen kvinna, kommissarien. Sara Eriksson, 34 år, bodde på fjärde våningen. Hennes sambo kom hem från en tjänsteresa i går kväll och hittade lägenheten tom. Inget tecken på inbrott, men hon är spårlöst försvunnen."

Berggren rynkade ögonbrynen. "Hur länge har hon varit borta?"

"Enligt grannarna sågs hon sist i fredags kväll. Det är fyra dagar sedan."

"Och det tog hennes sambo över ett dygn att anmäla henne försvunnen?"

Johansson såg obekväm ut. "Han säger att han försökte ringa henne flera gånger under helgen, men när hon inte svarade antog han att hon bara var upptagen. Först när han kom hem i går kväll och såg att hennes plånbok, telefon och alla ytterkläder fanns kvar..."

Berggren nickade sakta. "Jag förstår. Låt mig gå upp och titta på lägenheten."

Hissen var ur funktion, som så ofta i dessa byggnader. Berggren tog trapporna, hans andetag blev allt mer ansträngt för varje våning. Han var 52 år gammal, hade rökt i trettio av dem, och kände nu varje cigarett i sina lungor. Men han tänkte inte sluta. Inte än.

Lägenheten på fjärde våningen var upplyst av starka strålkastare från teknikerna. Berggrens kollega, kriminalinspektör Anna Cedergren, var redan på plats. Hon var tjugo år yngre än Berggren, rödhårig, med en skarp blick som sällan missade något.

"Lennart," sa hon utan att se upp från de fotografier hon höll i handen. "Titta på detta."

Berggren tog av sig handsken och sträckte fram handen för att ta emot bilderna. De visade vardagsrummet - modernt möblerat, skinande rent, men med något som störde harmnin. På soffbordet låg en aska, utspridd över glasytan. Inte cigarettaska, utan något mörkare, gråare.

"Vad är det?" frågade han.

"Vi vet inte än. Teknikerna har skickat ett prov till labbet. Men titta här." Anna pekade på nästa foto, som visade en detalj av askan. Där fanns små vita fragment, nästan som ben.

"Ben?" viskade Berggren.

"Möjligtvis. Vi väntar på analysen. Men det finns mer."

Hon ledde honom till sovrummet. Det var välstädat, sängen var bäddad med militärisk precision. På nattygsbordet stod en digital klockradio - en Sony modell som var modern för år 2000. Displayen blinkade 12:00, vilket indikerade att strömmen hade varit avstängd och sedan slagits på igen.

"Strömavbrott?" frågade Berggren.

"Just det. Vi har pratat med elbolaget. Det var ett kort avbrott i hela området natten till lördag. Varade i ungefär tre timmar."

Berggren satte sig på sängkanten och såg sig omkring. "Så någonting hände här natten till lördag. Något som involverade aska och benfragment. Och Sara Eriksson försvann."

"Precis." Anna satte sig bredvid honom. "Jag har pratat med grannarna. En dam på tredje våningen, fru Lindqvist, säger att hon hörde något vid tre-tiden på natten. Ett högt ljud, som något som gick sönder. Hon trodde det var ungarna på femte våningen som bråkade igen."

"Ungarna?"

"Familjen Svensson. Tre grabbar, alla tonåringar. Fru Lindqvist säger att de ofta spelar hög musik och bråkar. Men den natten var det tyst efter det där ljudet."

Berggren reste sig upp och gick tillbaka till vardagsrummet. Han ställde sig framför fönstret och tittade ut över förorten. Det var ett typiskt västerortsmotiv - låga hyreshus, snötäckta parkeringsplatser, en lekplats med en gungställning som såg ut att ha sett bättre dagar. I fjärran skymtade Hässelby gårds centrum med sin ICA-butik och sitt gym.

"Vem är sambon?" frågade han utan att vända sig om.

"Mats Johansson. 38 år, systemutvecklare på ett IT-företag i Kista. Han var på en konferens i Malmö från torsdag till söndag. Vi har kontrollerat det. Han var verkligen där."

"IT-företag," mumlade Berggren. "Självklart. Alla jobbar med IT nu för tiden."

Det var sant. År 2000 var IT-bubblan på sin absoluta topp. Kista hade blivit "Sveriges Silicon Valley", och alla pratade om aktieoptioner, internetföretag och den nya ekonomin. Även här ute i förorten bodde många som jobbade med datorer, webbdesign och programmering.

"Lennart," sa Anna och bröt hans tankar. "Jag tror att detta är allvarligare än vi först trodde. Titta vad teknikerna hittade i badrummet."

Hon visade honom ett fotografi som föreställde badkaret. Det var rent, nästan för rent. Men i botten fanns några små fläckar som glittrade under blixtljuset.

"Glas?" gissade Berggren.

"Ja. Små fragment av glas. Och här." Hon pekade på en annan bild som visade avloppet. "Det finns rester av något organiskt material. Laboratoriet kommer att analysera det, men jag har en dålig känsla."

Berggren kände samma kyla som Anna. Det här började likna något mycket mörkare än en enkel försvinnandeärende.

"Vi behöver prata med sambon. Var är han?"

"Nere i min bil. Han är chockad, förstås. Jag tänkte att vi kunde ta honom till stationen för ett ordentligt förhör."

Berggren nickade. "Bra. Men först, låt mig prata med grannen som hörde ljudet."

Fru Elvira Lindqvist var en kvinna i 70-årsåldern med grått, permanentat hår och en blick som såg allt. Hon bjöd in Berggren i sin lägenhet, som luktade kanelbullar och gammalt tyg.

"Ja, jag hörde det tydligt," sa hon och slog sig ner i sin fåtölj. "Klockan var exakt 03:17. Jag vet för att jag tittade på klockan. Det var ett krasande ljud, som när man krossar glas, men... tyngre. Mer som när man slänger en fönsterruta i en container."

"Och du är säker på att det kom från fjärde våningen?" frågade Berggren.

"Absolut. Jag har bott här i tjugo år, kommissarien. Jag känner igen ljuden från varje lägenhet. Detta kom från Sara och Mats lägenhet."

"Hade du sett någon besökare hos dem under kvällen?"

Fru Lindqvist tänkte efter. "Nu när du säger det... Det fanns en bil. En silverfärgad Audi. Jag såg den när jag gick förbi fönstret runt nio på kvällen. Den stod parkerad längst bort i parkeringen, under lampan som är trasig."

"Såg du vem som körde den?"

"Nej, tyvärr. Det var för mörkt. Men jag noterade den för att den var så fin. En ny Audi A4, tror jag. Vi har inte så många sådana fina bilar här ute."

Berggren antecknade. "Tack, fru Lindqvist. Det var till stor hjälp."

"Kommissarien," sa hon när han reste sig för att gå. "Sara var en sådan fin flicka. Hon jobbade med barn, du vet. På ett dagis i Spånga. Alla tyckte om henne. Om något har hänt henne..."

Hon avslutade inte meningen, men Berggren förstod. Han lade en hand på hennes axel. "Vi gör allt vi kan."

Nere på parkeringen satt Mats Johansson i baksätet på Annas Volkswagen. Han såg ut att ha gråtit, hans ögon var rödsprängda och han rökte en cigarett trokt att fönstret var stängt.

"Mats Johansson?" sa Berggren när han öppnade dörren.

Mannen nickade. "Ja. Har ni... har ni hittat henne?"

"Nej, det har vi inte. Men jag behöver ställa några frågor."

Berggren satte sig bredvid honom i baksätet. Anna stod utanför och rökte, lät dem vara ensamma.

"Berätta om Sara," sa Berggren mjukt.

Mats tände en ny cigarett med darrande händer. "Hon... hon är fantastisk. Vi har varit tillsammans i fem år. Hon jobbar på dagis. Barnen älskar henne. Alla älskar henne."

"Och ni har inte haft problem på sistone? Gräl? Ekonomiska bekymmer?"

"Nej, allting var... var perfekt." Han såg på Berggren med tårar i ögonen. "Jag var borta från torsdag till söndag. Konferensen i Malmö. Jag ringde henne varje kväll. Hon lät glad, normal. På fredag kväll pratade vi i nästan en timme. Hon sa att hon skulle träffa en vän."

"En vän? Vilken vän?"

"Jag vet inte. Hon sa bara 'en gammal vän'. Jag frågade inte vem. Jag tänkte inte på det. Hon har många vänner."

Berggren tog fram sitt anteckningsblock. "Hade ni planerat något speciellt för helgen?"

"Nej, inget särskilt. Sara skulle bara ta det lugnt. Hon var trött efter en lång vecka på jobbet. Vi tänkte beställa pizza och titta på film på söndag när jag kom hem."

Han bröt ihop igen, grät tyst med ansiktet i händerna. Berggren väntade, lät honom sörja. Han hade sett det förut. Antingen var denna man en skicklig lögnare, eller också var han verkligen ovetande om vad som hänt.

"Mats," sa Berggren när mannen lugnat sig något. "Har Sara någon gammal pojkvän som kanske...?"

"Nej." Mats skakade bestämt på huvudet. "Vi träffades när hon var 29. Hon hade haft ett par förhållanden innan, men inget allvarligt. Ingen som skulle..."

Han avslutade inte meningen.

Berggren tittade ut genom bilfönstret, mot lägenhetsbyggnaden där askan låg utspridd över soffbordet. "Är Sara religiös?"

Mats såg förvånad ut. "Religiös? Nej, inte speciellt. Hon är med i Svenska kyrkan, som de flesta, men hon går inte i kyrkan. Varför frågar du?"

"Det kan vara viktigt." Berggren öppnade bildörren. "Jag tror vi bör åka till stationen nu. Vi behöver ett formellt förhör, och jag vill att du går igenom allt som har med Saras vanor, vänner och bekanta att göra."

Mats nickade tyst. När han klev ur bilen blinkade solen fram bakom molnen för första gången den dagen, men den värmde inte. Vinden från Mälaren bet i benen på dem alla.

Berggren tittade upp mot fjärde våningen igen. I fönstret till Saras och Mats lägenhet stod Anna och tittade ner på dem. Hon gjorde en gest som Berggren kände igen alltför väl. Det betydde att de hade hittat något mer.

Något som bekräftade hans värsta misstankar.

När de kom upp till lägenheten igen möttes de av en av teknikerna som höll upp en liten genomskinlig påse.

"Kommissarien," sa han. "Vi hittade detta mellan soffkuddarna."

I påsen låg en liten metallbit, ungefär två centimeter lång. Den såg ut att vara av silver, och den hade en ojämn kant.

"Vad är det?" frågade Anna.

"Det ser ut att vara en del av något smycke," sa teknikern. "Kanske en del av ett halsband eller ett armband. Och titta här." Han vände på biten med en pincett. På baksidan fanns en ingraverad text.

Berggren tog fram sina glasögon och läste:

"Tillsammans för alltid. Erik & Sara. 1995."

Tystnad spred sig i rummet. Berggren kände hur en iskall känsla spred sig i magen. De hade hittat ett smycke med Saras namn på, men inget smycke från hennes nuvarande relation. Erik var inte Mats.

"Vi behöver hitta den här Erik," sa Anna lågt.

Berggren nickade. Men hans blick drogs till askan på soffbordet igen. Till de fragment som kunde vara ben. Till glaset i badkaret.

Någonting fruktansvärt hade hänt i den här lägenheten natten till lördag. Något som hade lämnat aska och ben och brutna smycken efter sig.

Och någonting sa honom att det inte var det värsta.

Det värsta var ännu inte avslöjat.

Medan de lämnade lägenheten och försökte skydda sig mot kylan utanför, kände Lennart Berggren att detta var början på något som skulle komma att påminna honom om de mörkaste fall han någonsin arbetat med. Och i en förort som Hässelby strand, där alla trodde de kände sina grannar, skulle mörkret snart visa sig vara djupare än någon kunnat ana.

Vägen tillbaka till bilen kändes längre än vanligt. Snön hade börjat falla igen, lätta flingor som dansade i vinden från Mälaren. Snart skulle det vita täcket dölja allt - fotspår, bevis, sanningen.

Men Berggren visste att sanningen alltid kom fram. Förr eller senare. Och denna sanning skulle skaka Hässelby strand i dess grundvalar.